Hej!
Måndagen (4/4) spenderades på en av de bästa organisationerna jag någonsin varit på, både i Indien och i Sverige, ett rehabiliteringshem för individer med missbruk, som heter Muktangan. Anledningen till att jag blev så imponerad var att de verkligen har tagit hänsyn till Indiens kontext. De har en avdelning för män och en för kvinnor. Fruar till männen med missbruk får arbete på Muktangan med bland annat att göra Chapati och de blir även utbildade inom hälsa, läsa och skriva samt utbildning inom missbruk. Detta för att ge dem ett arbete, då de flesta är ekonomiskt beroende av mannen och när han är inlagd så blir de lämnade utan några pengar alls. Detta var verkligen en sådan insats som tog hänsyn till den indiska kontexten. Andra faktorer som gjorde att jag blev imponerad var att redan från början på dagen, då vi fick se en introduktionsvideo där grundaren till Muktangan pratade om att de lär sig från sina patienter och att patient antalet har ökat, vilket inte alls är bra eftersom det säger enbart att det finns mer elände och misär i landet och mer missbruk. När hon sa detta i videon, och även pratade om deras vision, att de har som mål att det inte ska finnas en enda individ med missbruk kvar i samhället, och när de har uppnått detta ska de starta ett centrum för kreativitet. Redan nu har exempelvis patienterna dramaterapi, musikterapi, dansterapi och art baserad terapi. De gick igenom hur de arbetar och även vad vakterna gör, och av alla som arbetar på organisationen är 80% individer som har haft missbruk tidigare. Vi fick även höra en man dela av sig om sin erfarenhet av sitt missbruk, hur han hamnade där och när samt hur han blev inlagd på rehabiliteringshemmet. Han var verkligen så fin, han pratade om sina föräldrar och sina syskon. Hur fint som helst. Efter Muktangan åkte jag hemåt och sedan passade jag på att plugga på fallanalysen. Jag blir verkligen aldrig klar med den känner jag, fastän jag svarat på allt och läst igenom ett antal gånger. Suck, som vanligt alltså!