Jag började året med en positivinställning för att det här året skulle allting bli bra tänkte jag alla andra år hade varit jobbiga men jag ville inte heller ha för höga förväntningar så jag gjorde aldrig några nyårslöften, men hade istället saker som jag ville göra och klara av iår.

 

Det började med att jag klarade certifieringen, hade kort därefter praktik på IT-hantverkarna och trivdes jättebra, under samma period höll jag på att utöka min studieplan med ytterligare en kurs och allt gick som det skulle i skolan. Jag fick MVG i alla kurser jag hade i 3an och kände mig stolt över min insats de tre åren som jag spenderat med att plugga för att komma dit jag ville. Och så kom studenten. Det var en konstig känsla, jag tror inte riktigt jag förstod vad studenten innebar, jag förstod bara vart jag ville efteråt men det var där allting sket sig. Jag ville ha världens flyt och komma bort ifrån Norrköping snarast och påbörja det jag ville skulle bli en ny del av mitt liv och i det livet så hade jag jobb, körkort och precis börjat plugga på psykologlinjen i Örebro. Jag vet nu att vuxenlivet och verkligheten inte alls någonsin blir som man tänkt sig.

 

Jag fick inget sommarjobb men tänkte att det kanske var lika bra så att jag kunde satsa stenhårt på körkortet men det gick inte alls som det skulle, trots att jag la ner min tid och energi på att lycka. Under samma vecka som min första uppkörning fick jag reda på att jag inte hade kommit in på den linjen jag ville. Nerslagen av allting så fortsatte livet att rulla på och jag fortsatte med körkortet, för att jag vet att när jag ger allt så lyckas jag. Det hade jag lärt mig ifrån skolan. Men tyvärr är inte verkligheten som i skolan. Verkligheten slår ner dig utan förvarning.

 

Mitt i allt kaos så förlorade jag en vän, som jag kanske inte hade så bra kontakt med just då men som jag pratade med varje dag i över ett år och som var som en bästavän för mig under tiden jag hade det väldigt svårt. Vi kom nära varandra, faktiskt mer än bara vänner, men det var ingenting jag riktigt erkände, vilket jag ångrar än idag. Jag önskar att jag hade visat mer kärlek, varit mindre "jag" som bara stöttar bort och leker med allting jag känner. 

 

Någonstans där insåg jag att livet inte tar slut bara för att man misslyckas så jag fortsatte att kämpa stenhårt med körkortet med min inställning att alla blir nerslagna och det är bara att kämpa för det är inte förrän man ger upp som man verkligen har förlorat. Så jag fortsatte och till slut så klarade jag det. Men samma dag så hände någonting helt ofattbart. Hela min familj och släkt förlorade en underbar ängel. Det gör ont att bara skriva om det. Men året fortsatte.

 

Och i december skulle jag få reda på vart jag skulle plugga i vår och den här gången så var det på riktigt, det var nu eller aldrig. Just då kände jag att jag hade förståelse för att jag inte kom in till hösten eftersom det var så mycket annat som hände men nu kändes det som om det var min tur. Min tur att komma in i psykologlinjen efter att ha kämpat så himla mycket. Men så var det inte. Jag kom in på socionomlinjen i Örebro istället. Och det är där jag kommer att börja till våren.

 

Den här gången var jag inte arg på situationen, nu var jag istället arg på livet. Det spelade ingen roll hur mycket jag hade kämpat, det är livet som bestämmer om man får det eller inte. 

 

Hela det här året har tagit så himla mycket ifrån mig och dem jag älskar, ett år som bara slagit mig i ansiktet, så jag säger hejdå till 2013 och välkomnar 2014.