Hej!
På lördagen (16/4) hade vi avslutningsseminariet. Då vår handledare och Johan kom sent så började vi alla sjunga och leka viskleken och komma på att varje gång vår handledare säger ”Social work” ska vi skrika ”Social work” och ta upp armen. När seminariet började pratade vi om vad vi hade lärt oss, likheter mellan hur Sveriges sociala arbete ser ut och Indiens. Det vart väldigt känslosamt och vi diskuterade hur vi blivit påverkade på professionellt och även individuellt plan. Självklart började vi alla gråta och det var jobbigt men ändå mysigt att avsluta med att se klippet som Emma gjort om vår vistelse i Indien, som sedan ska visas framför alla som ska åka till Indien nästa termin. Efter det så gick jag, Chris och Julia till först Peter Doughnuts för att studera och sedan vidare till Starbucks för att deras internet inte fungera, men det gjorde det inte heller på Starbucks. Men vi satt i alla fall där en stund, jag fixade med bilderna genom att sortera dem. På kvällen så åkte vi alla till vår handledare och hade avslutningsceremoni och sista kvällen tillsammans här i Indien. Ceremonin bestod av att vi fick hålla i ett ljus, få ett tal och sedan ett brev om vad vi gjort här och även hur var och en av oss är som personer, ett individuellt brev. När det lilla talet blivit uppläst, gav vi vidare ljuset till någon annan. Sedan avslutade vi med att hålla varandra i handen och ge energi till varandra och samtidigt prata om hur och vad resan har betytt för var och en, och vad hela gruppen betytt. Efter den fina ceremonin, med massor av tårar så fick vi mat i mängder, förrätt, pizza och pasta och sedan efterrätt, samtidigt som vi lekte charader som jag och Maja kom på och sedan charader utifrån vad de hade för lekar i spelbrädeform. Sedan så kom jag och Maja på artister som var och en ifrån varje lag skulle sjunga en sång och sedan skulle laget gissa vad det var för artist, en lek som vi tidigare hade lekt tack vare Maja. Det var roligt och lyckat! Vi avslutade kvällen med att se Emmas film en gång till, och skrika ”Social work!” och räcka upp armen på en fin bild, tillsammans med individer vi precis mött, nämligen vår handledares sons vänner. Indien har verkligen den mest välkomnande kulturen jag någonsin varit med om.